Malte Mårtensson

612 matcher 1934-53

Högeryttern Malte Mårtensson var 1940-talets store profil och publikfavorit. Han debuterade i allsvenskan redan 1935 och avslutade sin karriär först 18 år senare.
Mårtensson kallades för Svarta Blixten och bakom artistnamnet fanns två skäl. Han var svarthårig och oerhört snabb.

Framförallt förknippas Malte Mårtensson med två matcher. Den första var cupsemifinalen mot Degerfors på Olympia den 14 september 1941. Mårtensson hade petats ur A-landslaget med motivering att han inte behärskade halt underlag och halt var det eftersom det regnat hela natten före matchen.
HIF vann med 6-2 och Malte Mårtensson gjorde alla sex målen!

Den andra matchen var en landskamp mitt under brinnande världskrig i Berlin, 1943. Vid ställningen 2-2 fick Mårtensson bollen, dribblade av några tyskar, men upptäckte att det inte fanns någon att passa. Då slog han på ett skott från 40 meter och det blev en stenhård projektil som borrade sig in i ena krysset. Ett segermål som det talades länge och om.

Mårtensson noterades för 16 landskamper 1937-49 och hemförde som spelare the double då HIF vann både allsvenskan och cupen 1941.
Efter den aktiva karriären var Malte Mårtensson under några år lagledare för HIF. Han blev blind 1966 efter en bilolycka.

Christoffer Andersson

586 spelade matcher 1996-2016

Christoffer Andersson är en trotjänare och klubbikon i modern tid. Under tre decennier har Nybrosonen representerat Helsingborgs IF och skördat stora framgångar med föreningen.

I januari 1996 kom han till HIF och spelade sin första A-lagsmatch samma sommar mot moderklubben Nybro IF. Den allsvenska debuten skedde året därpå, den 22 oktober (fyra dagar efter 18-årsdagen), borta mot IFK Göteborg i säsongsavslutningen.

Sedan dess har det blivit över 500 A-lagsmatcher i den rödblåa dressen för smålänningen som spelat med HIF i nationella som internationella sammanhang. Han är också den HIF-spelare med flest allsvenska matcher i historien, hela 350 stycken.

Väldigt få fotbollsspelare i allmänhet och genom HIF-historien i synnerhet har klarat av att bemästra så många positioner som Christoffer Andersson gjort och fortfarande gör. Vare sig det handlar om vänster eller höger jobbar han lika hårt på båda kanterna, som ytterback eller yttermittfältare spelar mindre roll. En lagspelare i ordets rätta bemärkelse.

På meritlistan har Christoffer bland annat två SM-guld, tre cupguld, två Supercuptitlar och ett otal internationella matcher i Champions League, UEFA Cupen och Europa League för att nämna några. Faktum är att hans europeiska facit är fantastiskt. Sedan 1998 har HIF spelat 58 europeiska matcher och Christoffer Andersson har deltagit i 55 av dem – med andra ord har han endast missat tre matcher: Chelsea 1998, Paris Saint Germain 2000 och Twente 2012.

Under sin 3,5-åriga proffssejour i Lilleström (Norge) och Hannover (Tyskland) kvalificerade sig HIF aldrig för spel i Europa. Utöver nämnda meriter var Christoffer Andersson aktuell för A-landslaget under sex år och gjorde totalt 24 A-landskamper för Sverige.

Nils Axelsson

584 matcher 1927-44

Högerbacken Nils Axelsson är en av tre HIF:are som blivit svensk mästare vid fem tillfällen. Första gången var 1928/29, sista gången 1940/41 och det året blev han också cupmästare. En historisk prestation eftersom det var cupturneringens premiärupplaga i Sverige.

Nils Axelsson kom till HIF från IFK Helsingborg 1925 och spelade 20 säsonger för föreningen. Han slutade 1944 och hade då tio SM-medaljer i prisskåpet.
Nils Axelsson var en gentleman på planen, en teknisk spelare som inte ägnade sig åt regelbrott. Det påstås att han aldrig orsakade en frispark. Förmodligen stämmer det inte, men antalet var under alla omständigheter ytterst begränsat.
Han kallades för ”Den tyste” eftersom han var sparsam med orden. Däremot var han desto mer klädmedveten vilket var ovanligt bland fotbollsspelarna på 1920-, 30- och 40-talet. ”Han hade en hel garderob full med kostymer”, berättar sonen Berndt.

Då Sverige 1934 debuterade i VM-sammanhang vilket skedde i Italien deltog Nils Axelsson i Sveriges två matcher. Han var även uttagen till OS i Berlin 1936, men avstod från resan som protest mot Adolf Hitler. Det första politiska ställningstagandet av en svensk elitman inom idrotten.
Nils Axelsson spelade 23 landskamper under åren 1929-37.

546 HIF-matcher mellan 1944 och 1958.

Knut Kroon

516 matcher 1926-1942

Vid sidan om Henrik Larsson är förmodligen Knut Kroon som störste artisten bland HIF:s alla fotbollsspelare. Knut Kroon spelade vänsterytter på 1920-, 30- och 40-talet och behärskade alla moment inom fotbollen utom ett. Han var kortvuxen och av den bestämda uppfattningen att fotboll spelades längs marken.

Om man bortser från huvudspelet fanns inga sprickor i Kroons register. Han var en skicklig dribbler, utsökt framspelare och listig skytt. Specialiteten var lyckosamma målskott ur snäv vinkel.
Knut Kroon var stor publikfavorit på Olympia och av den generation som var med på den tiden och som nu är borta höll många på att Knut Kroon var Sveriges genom tiderna bäste vänsterytter. Bland annat rankade Harry Lundahl och Putte Kock honom som bättre än Nacka Skoglund – Kroons bredare repertoar avgjorde.

Den 21 oktober 1928 besegrades IFK Eskilstuna med 13-1 på Olympia. Matchen blir inte ihågkommen som HIF:s största allsvenska seger någonsin utan för Kroons målexplosioner. I den andra halvleken svarade han för tre mål inom loppet av 2,57 minuter. Det var länge världsrekord för ett hat trick och står sig än i dag som allsvenskt rekord.

Knut Kroon spelade 35 landskamper under åren 1925-34. Han deltog i VM i Italien där han avgjorde Sveriges premiär mot Argentina genom att skjuta 3-2-målet. Därmed var han Sveriges förste VM-hjälte.

Ola Nilsson

514 matcher 1991-2002

Efter 24 år i lägre divisioner gjorde Helsingborgs IF allsvensk comeback 1993. Sedan följde tio år då den ene av mittbackarna snabbt blev en institution.
Ola Nilsson missade på dessa tio år bara två allsvenska matcher på grund av skada eller sjukdom.
Och han spelade samtliga HIF:s 37 matcher i Europa 1996-2001. Och inte nog med detta: han fanns på planen under samtliga minuter.
– Spelet i Europa passade mig. Domarna var inte så petiga, det tilläts rejäla tag och ofta spelade HIF defensivt. Jag trivdes, förklarar Ola.

Ola Nilsson kom till HIF 1991 och hann med två säsonger i andradivisionen. Han var en av HIF:s mittbackar under tolv år. En fysisk spelare, bra på huvudet, pålitlig och lojal. Höll en jämn formkurva och tog alltid det säkra före det osäkra.

I HIF:s nutida historia har Ola Nilsson ett unikt rekord:
Han är den ende som var med då HIF åter blev allsvenskt 1992, han blev svensk mästare 1999 och han spelade i slutspelet i Champions League 2000. Den ”trippeln” är han ensam om.
Ola Nilsson spelade 1 B-landskamp, 19 U21, 12 J och 18 P. Sammanlagt 50 landskamper.

Per-Ola Ljung

513 matcher 1988-1999

Per-Ola Ljung  kom till Helsingborg från IFK Hässleholm 1988 och spelade i A-laget i tolv år. Avskedet skedde 1999, men då hade han spelat för få matcher för att föräras SM-guld.

2006 återvände Per-Ola till HIF, då som ansvarig ungdomstränare. Den befattningen hade han i två år innan han blev assisterande tränare. Det är han nu för femte året.

Ljung spelade mestadels högerback, men var även användbar som mittfältare på högra kanten. Det var en teknisk och löpstark spelare, ingredienser som ett år resulterade i flest assists av Allsvenskans backar.
Löpförmågan och farten gjorde att Ljung tog sig fram, tekniken att han ofta hittade medspelare i bra positioner.

Med åren blev Per-Ola Ljung något av en kultfigur för fansen. De uppskattade hans inställning att alltid ge allt, att aldrig göra något halvdant, att ständigt komma tillbaka.
Ljung var ingen extrem talang, fick kämpa för att nå sin position, spelade med hjärtat. Egenskaper som förr eller senare vinner supportrarnas odelade gunst.

Som ungdomstränare i HIF ansvarade Per-Ola Ljung bland annat för utvecklingen av spelare som Joel Ekstrand, Marcus Nilsson och Rasmus Jönsson. Samtliga debuterade i A-laget som tonåringar och samtliga har vandrat ut i Europa för spel i Italien, Holland och Tyskland.

Matts Johansson

503 matcher 1963-69, 1972-79

Matts Johansson var en teknisk inner eller halvback som fick 5.5 allsvenska säsonger med HIF. Han var med då HIF degraderas 1968 och fick i fortsättningen nöja sig spel i andra- eller tredjedivisionen.
Johansson kom från pålitliga plantskolan BK Drott 1963 och efterträdde då som vänsterhalv legendaren Sven ”Butti” Espling.
Kul poäng i sammanhanget: båda fädren hade tidigare spelat i HIF:s A-lag. Matts pappa Werner gjorde fyra allsvenska matcher under premiärsäsongen 1924/25 innan han blev en allsvensk profil som domare.
”Buttis” far Gunnar ”Bussi” Espling var en av de stora HIF-profilerna i slutet av 1910- och början av 20-talet.

Matts Johansson var en slitstark spelare som vann stor uppmärksamhet för sina långa inkast. Sådana hade inte förekommit i allsvenskan sedan Milan-legenden Nils Liedholms dagar på 1940-talet. ”Soda”, som han kallades, var i det närmaste en pionjär på det området.
Han var en god skytt i handboll om vintrarna och egenskaperna därifrån utnyttjades inom fotbollen. Enligt egen utsago höll han bollen litet snett så den mesta kraften i frånskjutet av boll kom från högerhanden. Det gav bollen en extra skjuts plus att den wobblade i sin färd in i motståndarnas straffområde.

Vid sidan om fotbollen hade Matts Johansson en egenskap som aldrig nonchalerades. Han var alltid HIF:s mest välfriserade spelare. Kammen var det sista som kom till användning innan omklädningsrummet lämnades för avspark före match och i pausvilan.

Urban Stoltz

501 matcher 1970-96

Urban Stoltz gör anspråk på att vara den mest energiske av medlemmarna i HIF:s 500-klubb. Och han är tveklöst den av alla HIF:are som gått den längsta vägen. Han kom som 7-åring till HIF:s knattelag och hann med fyra allsvenska år innan karriären avslutades i Singapore och Landskrona BoIS.

Stoltz var ytterback eller kantspelare på mittfältet. Det var en riktig fajter som, aldrig gav motståndarna något gratis utan hela tiden låg på dem som en kardborre.
– Min ilska och mitt go var mina största tillgångar, har han också summerat.

Han debuterade i A-laget 1983 och spelade således 14 säsonger i representationslaget. Då han avslutade sina år i HIF stod han på 499 matcher. Men vid en kontrollräkning två år senare visade det sig att två matcher glömts. Stoltz nådde alltså i efterhand de magiska 500 matcherna.

Sammanlagt spelade han 25 år i olika HIF-lag, allt från knattarna till A-laget. Det är unikt – ingen annan spelare har haft en lika lång aktiv karriär.
Under Urban Stoltz två sista år som spelare hamnade HIF på medaljplats. Stoltz blev dessvärre utan eftersom han då spelat för få matcher.

Nils Rosén

501 matcher 1925-1937

Nils Rosén fanns med redan hösten 1924 då allsvenskan startade och han var HIF:s förste defensive storspelare.

”Rossi”, som han kallades, spelade centerback (innerback), men med Helsingborgs-systemet innebar det att han i praktiken hade en fri roll som mest liknande en defensiv mittfältares.
Rosén var 191 centimeter lång och dominerade mestadels luftrummet. Hans ork beundrades ofta av motståndarna – Rosén hade hela planen som sitt arbetsområde och det var ovanligt på 1920- och 30-talet.
Utmärkande var hans ledaregenskaper. Den karaktären gjorde honom till lagkapten både i klubblaget och landslaget samt att han redan under sin aktiva tid tog plats i HIF-styrelsen.

Sammanlagt spelade han 13 säsonger i A-laget, elva i Allsvenskan och två i andradivisionen. På de elva allsvenska säsongerna blev det nio (Topp 4) medaljer varav fyra guld.
Han spelade 25 A-landskamper under åren 1925-34 och deltog bland annat i Sveriges första VM-slutspel, 1935 i Italien. Där spelade han i Sveriges bägge matcher.

Otto Malm

500 matcher 1907-1927

En värre skytt har HIF aldrig haft. Och får heller aldrig mer. Det är ett riskfritt antagande ty på 500 matcher svarade Otto ”Petter” Malm för hela 735 mål, en oslagbar notering.

HIF bildades den 4 juni 1907. Fyra dagar senare var det dags för föreningens första framträdande. Den spelades mot IFK Helsingborg och vanns med 6-2. Och i den matchen deltog den då 17-årige Otto ”Petter” Malm.
20 år senare avslutade han sitt engagemang i HIF och han gjorde det med att spela sin 500:e match i A-laget. Därmed blev han också den förste medlemmen av Klubb 500.

Centern ”Petter” Malm hade fler förtjänster än avslutarens. Hans beskrivs i den tidens publikationer som en allsidig spelare med fin blick för spelet samt utsökta passningar. Bland annat långa svepande bollar ut till yttrarna.
Malm och högeryttern Georg Bengtsson var de första HIF:arna som spelade i landslaget. Det skedde den 18 maj 1913 i Budapest mot Ungern, 0-2.
Året innan hade Otto Malm varit OS-reserv på hemmaplan, men behövde aldrig kallas in till Solskensolympiaden i Stockholm.
Han blev uttagen till OS 1924 i Paris, men tackade nej. Då var han 34 år gammal och motiverade sitt beslut med att konditionen inte var den bästa.