• ...
  • ...
  • ...
  • ...
  • ...

Historik

19001920193019401950196019701980199020002010



1900


…Försommarvädret 1907 är det sämsta på 110 år. Men snart ljusnar det. Efter två möten, den 2 och 4 juni bildas Helsingborgs IF genom en sammanslagning av Svithiod och Stattena (nuvarande Stattena IF grundades 1922).

Föreningens vagga står egentligen i det så kallade ”Svanahuset” på Karl Krooksgatan. Tage Johansson en av grundarna, berättar:
”När jag efter lördagsdansen följde min nuvarande fru Alva hem, så stötte jag ofta samman med Georg Bengtsson som hade sin fästmö Emma i samma fastighet. Resonemanget kom givetvis ofta in på vår kära fotboll och en dag kläcktes idén att slå samman Svithiod, min klubb, och Stattena IF, alltså den förening Georg tillhörde.”

Föreningen spelar sin första match redan den 6 juni 1907 och vinner över IFK Helsingborg med 6-2. HIF blir snabbt ett mycket respekterat lag och det beror till stor del på de två stjärnorna, Otto Malm och Georg Bengtsson, högerytter, lagkapten och en av HIF:s grundare. Otto Malm blir snart fruktad för sitt precisionsskytte och när han någon gång deltar är motståndarna mycket tacksamma. Det finns nämligen ingen spelare i Sverige som ens är i närheten av hans effektivitet. Säsongen 1911 t ex gör han 69 mål på 24 matcher och 1913 blir det 78 mål på 35 matcher. Totalt gör han 735 mål på 500 matcher i A-laget.

1908 får föreningen en ny ordförande, den legendariske John ”Bill” Pettersson som genom åren för HIF till stora framgångar med bl a fem allsvenska guld.

Säsongen 1909 får HIF sitt definitiva genombrott som skånskt storlag. Om det beror på den nya dressen eller ej må vara osagt, men från och med nu spelar HIF i röda tröjor och blå byxor. Tidigare gällde vita tröjor, blå byxor och gärna keps.
För första gången blir laget skånska mästare, en titel med hög status på den här tiden. Finalen mellan HIF och Malmö BI på Olympia ger ett överskott på hela 1.435 kronor.

För HIF:s del är 1914 ett märkligt år. Å ena sidan förlorar laget med 5-4 mot Göta i finalen om bankdirektör J Svenssons pokal. Å andra sidan går HIF till final i Svenska Mästerskapen som spelas i cupform. Finalen mot AIK i Stockholm förloras visserligen (vi har glömt siffrorna), men det är i kvartsfinalen som sensationen inträffar. HIF vinner över Örgryte – Sveriges bästa lag – med hela 5-1 och Fotbollssverige ropar högt av bestörtning och förvåning. (Semifinalen vinns borta mot Uppsala med 1-0.) HIF är så bra i år att man med framgång får representera Sverige vid Baltiska Spelen i Malmö.
Inbjudan att delta i svenska serien, föregångaren till allsvenskan, innebär det definitiva erkännandet av HIF som storlag. Man tackar dock ödmjukt nej efter två långa styrelsesammanträden. Motiveringen är tudelad:
1. HIF är övertygat om att vänskapsmatcher på Olympia mot handplockat svenskt och internationellt motstånd ger mer publik och större intäkter än att spela i svenska serien.
2. På grund av spelarnas jobb är det svårt att samla ihop ett bra lag för långa resor till bortamatcherna.

Söndagen den 30 maj 1915 förlorar HIF mot Göta i DM, återigen med 5-4 trots kraftigt spelövertag. En nesa inför en högljudd storpublik. De spelare och tränare som i dag klagar över pressens kritiska inställning kan trösta sig med att det var värre förr. Helsingborgs Dagblad sågar:
”Det var naturligtvis inte den vanliga klämmen över HIF:s spel. Dessutom saknades Georg Bengtsson. Hans ersättare har inga som hälst utsikter att någonsin kunna fylla den förstnämndes plats, enär han först och främst saknar de yttre förutsättningarna härför. Hans nedre extremiteter röra sig icke i det tempo som är nödvändigt för en ytterman, varjämte hans bollbehandling ingalunda fyllde måttet.”

Söndagen den 2 september 1917 är det match mot IFK Göteborg på Olympia i Svenska Mästerskapens andra omgång. Det är dåligt väder, men matchen ses ändå av nästan 2.000 åskådare. HIF gör sin bästa match för året och leder med 1-0 i halvtid, men slutresultatet blir 1-1. Det beror främst på IFK Göteborgs hårda spel och osportsliga uppträdande. Laget spelar onödigt hårt i andra halvlek, fäller spelare bara för att maska, ja till och med slänger käft med publiken. ÖresundsPosten kommenterar:
”Ett par av Göteborgarnas spelare, Schyllander och Carlsson, hade betett sig synnerligen illa och en del av den mindre uppfostrade fotbollspubliken samlades vid göteborgarnas omklädningsrum för att hålla rävst och rättarting. Om de skulle lyncha göteborgarna eller hänga dem uppgåvo de icke, men till all lycka ordnade arrangörerna upp hela saken, och bråkmakarna ha nu i utsikt att komma på en svart lista om de bråka ännu en gång.”

1918 blir ett nytt märkesår för HIF. Återigen tvåa i svenska mästerskapen. Den här gången efter finalförlust på Stockholms Stadion mot IFK Göteborg. Och återigen har vi glömt resultatet. I mål står en viss Sigge Lindberg, utlånad från Drott. Sigge skulle sedermera spela 50 landskamper för Sverige.



19001920193019401950196019701980199020002010





1920


Tjugotalet börjar med att IFK Helsingborg på allvar utmanar HIF om titeln som stadens bästa fotbollslag. IFK är bra och har nu Sigge Lindberg i mål. Under 1920 spelar lagen sex tävlingsmatcher mot varandra och alla är lika jämna. 2.500 åskådare på Olympia ser 1-1 matchen i DM-semifinalen. En historisk match eftersom det är första gången i Helsingborg som biljettpriserna är belagda med nöjesskatt. HIF vinner omspelet med 1-0. I svenska mästerskapet lyckas man avgöra först i den tredje matchen och i finalmatchen om Svenssonska pokalen blir det vinst efter förlängning. HIF visar till slut vem som är herre på täppan, och värvar sedan Sigge till våren 1921.

Från och med 1921 tar det internationella utbytet fart. Bara under 1921 och 1922 gästas Olympia av nio fotbollslag från Tyskland, Österrike, Ungern, Schweiz och England. (Danska lag räknas inte som utländska).
Bland gästerna finns lag som Arsenal, West Ham, Huddersfield, Hamburger S.V. Wiener Amateure, Rapid Wien, Milan, FTC och UTE Budapest. De engelska lagen står för fart och kraft, de kontinentala för fantasi och elegans. Detta gäller framförallt Wiener Amateure (senare Austria Wien) som vid sitt första besök 1921 vinner med 4-1 efter det bästa spel som setts på Olympia. Sommaren efter gör HIF sin kanske bästa match någonsin och vinner med 5-1.

Söndagen den 21 maj 1922 spelar HIF mot Arsenal inför 3.300 åskådare, nytt publikrekord för klubbfotboll på Olympia. Arsenal är ett fullfjädrat proffslag och det enda egentliga intresset handlar om hur många mål engelsmännen ska göra. Spelet är inte mycket att orda om, och Arsenal vinner till slut bara med 1-0, tack vare Sigge Lindbergs fenomenala målvaktsspel.

Fredagen den 15 juni 1923 är det dags för säsongens match på Olympia. HIF möter Huddersfield som vinner den jämna och hårda matchen med 3-2, vilket betraktas som en stor framgång för HIF. Sigge Lindberg tar bl a en straff slagen av Smith, mannen som gjorde segermålet för Huddersfield i engelska cupfinalen året innan just på straff. Det sägs att han aldrig tidigare missat en straffspark.

Söndagen den 3 augusti 1924 är det premiär för den moderna allsvenskan med tolv lag. Optimisterna tippar att HIF kan få oavgjort mot Gais på Olympia. Men det finns också gott om pessimister. Är HIF tillräckligt bra för allsvenskan? En medlem i föreningen uttrycker sina farhågor:
”Skall det gå därhän, att HIF skall bli ett billigt offer för diverse lag från Göteborg och andra fotbollsstäder och dessutom till spott och spe för det fotbollsintresserade Sverige, är det nästan bättre, om laget upphör att spela fotboll.”
HIF förlorar med 2-1, en som det heter knapp och orättvis förlust mot ett mekaniskt spelande Gais. Laget spelar skapligt men kritiken är inte nådig. Sigge Lindberg borde tagit andra målet, kedjan kan inte göra mål och uteförsvaret är värdelöst.

Söndagen efter, den 10 augusti, spelar HIF på Olympia igen. Två hemma- eller bortamatcher i rad och haltande tabeller är alltså inget nytt fenomen. En orsak kan vara att det finns tre göteborgslag i allsvenskan, därför är det svårt att få ihop ett spelprogram med varannan match borta, varannan hemma. Nåväl, HIF slår IFK Malmö med 4-2 men spelet är inte mycket att hurra för i jämförelse med matchen mot Gais.
Det klagas i största allmänhet, trots de fyra målen. HD menar bl a att: ”innertrion Dahl-Malm-Olsson hör till de ineffektivaste man kan se på en fotbollsplan.
Det är till att ha pretentioner. På sina totalt 500 A-lagsmatcher gör Otto ”Petter” Malm 735 mål. Han leder överlägset alla tiders skytteliga i HIF. Tvåa ligger Albin Dahl som gör 343 mål på 367 matcher. ”Lille” Gunnar Olsson, framspelaren, gör ”bara” 173 mål på 400 matcher. Hans inställning till målgörandet framgår av följande uttalande: ”Mål – mitt bästa mål! Jag gör numera av princip inte mål, ty sådana fotbollens barnsaker överlåter jag gärna åt dem, som ännu ha intresse för dylikt.”

Trots gnäll och dystra profetior slutar HIF fyra i den första allsvenska serien som spelas färdigt försommaren 1925. Bara de tre göteborgslagen, Gais, IFK och Örgryte är före.

Till den andra allsvenska säsongen inför HIF ett helt nytt spelsystem som tar hela Fotbollssverige på sängen. (I teorin ett 4-1-5 system, i praktiken blir det 4-2-4). Efter de fem första matcherna hösten 1925 har HIF full poäng och den förkrossande målskillnaden 31-9. Och publiken kommer som aldrig förr. Matchen HIF-Gais den 30 augusti slutar 2-0 och ses av 7.000 åskådare. Ett publikrekord som överträffas med råge när Örgryte kommer på besök den 4 oktober. Det blir säsongens första förlust för HIF (0-1) men publiksiffran är smått otrolig för en stad av Helsingborgs storlek. Hela 10.633 betalar entré, med fribiljetter är det över 11.000 som ser matchen.
Vid vinteruppehållet leder HIF serien. Men våren 1926 är en enda stor besvikelse och det blir åter en fjärdeplats efter de tre göteborgslagen. HIF är ”vid avgrundens rand” som någon uttrycker sig.

Annandag pingst 1927 är det dags för allsvenska avslutningsomgången. HIF ligger två poäng efter Gais och har ungefär samma målkvot. Med lite tur kan det alltså bli allsvenskt guld. Men HIF förlorar med 3-2 mot Örgryte på Olympia och det blir en slutlig tredjeplats.

Den 17 augusti 1927 spelas det första allsvenska helsingborgsderbyt på Olympia. HIF möter Stattena inför 4.885 åskådare. En spännande match som Stattena leder med både 1-0 och 2-1. Men HIF kvitterar och avgör på frispark fyra minuter före slutsignalen.

Inför den sista omgången i allsvenskan, söndagen den 3 juni 1928, har HIF och Örgryte samma poäng. HIF åker till Eskilstuna och på Olympia möts Stattena och Örgryte inför nästan 5.000 åskådare. I halvtid leder HIF med 2-0, medan Stattena bara ligger under med 1-0. Det räcker med god marginal. Men i andra halvlek förändras allt. Eskilstuna reducerar och Örgryte ökar till 4-0. Summan av kardemumman är att Örgryte vinner allsvenskan med knappt 1/100 bättre målkvot (man räknar målkvot, inte målskillnad)
Efter den ohyggliga och dramatiska avslutningen är det många helsingborgare som
fruktar att högre makter en gång för alla bestämt att HIF aldrig ska vinna allsvenskan.

På hösten 1928 är HIF ordentligt på gång. Den 21 oktober sätts alla tiders målrekord för allsvenskan. HIF vinner på Olympia med 13-1 mot Eskilstuna. I början av andra halvlek gör laget sex mål på åtta minuter.

Våren 1929 är HIF åter inblandat i guldstriden. Söndagen den 27 maj 1929 är tusentals helsingborgare i Landskrona och ser HIF vinna med 2-0. Aldrig har man sett så många bilar i Landskrona. Söndagen den 2 juni är en stor dag i föreningens historia. HIF leder allsvenskan inför sista omgången, en poäng före IFK Göteborg. Rekordpubliken (12.213 betalande) jublar när HIF vinner med 4-1 över Gais och säkrar det första allsvenska guldet. Målen görs av Harry Lundahl, Charles Brommesson, Knut Kroon och Albin Dahl. Efter slutsignalen kommer lyckan och glädjetårarna.

Sedan allsvenskan startade 1924 har HIF haft placeringarna 4-4-3-2. Nu är äntligen målet nått. Och det är inte bara helsingborgarna som tycker att guldet hamnar där det hör hemma. Totalt kommer det 102 telegram från kolleger, arvfiender, privatpersoner och helsingborgare i förskringringen. Från Boden i norr till Paris i söder. Från Köpenhamn och Köping, London och Lund, Svalöv och Strömstad. Från servitörerna på s/s Öresund och från portieren på stadshotellet i Borås. Norrbottens Fotbollsförbund: ”Jublet i hela vida Norrbotten över Eder seger i allsvenskan kan fullt jämföras med Harsprångets öronbedövande dån.”
IFK Göteborgs telegram syftar på mjölkkossan – publikmagneten – HIF: ”Mottag våra hjärtligaste gratulationer till premieringen och tack för mjölken”

Under den första guldsäsongen gör HIF 89 allsvenska mål och Harry Lundahl vinner skytteligan med 31 mål. Vad är det då som ligger bakom guldet? Spelar HIF den lekfulla och eleganta fotboll som man helst minns? Nej, Wille Engdahl i Fotbolls-Kavalkad 1850-1950 karakteriserar snarare laget så här:
”För min del var jag oerhört imponerad av Hälsingborgs IF strax före 1930. Där fanns både teknik, styrka och tyngd, men så var detta HIF med Sigge Lindberg, Massa Alfredsson och Harry Lundahl som förgrundsfigurer ett sällsynt sammangjutet kamratgäng, som slagit in på den absolut säkra vägen till varaktig framgång. På vägskylten står: Träning och åter träning. Detta HIF-lag var briljant men aldrig lekfullt. Snarare föreföll det spela i någon slags helig ilska, och den motståndare, som ville slippa någorlunda lindrigt undan skulle akta sig för att reta de vilda djuren. HIF hade också en lagledare som stod pall i blåsväder – John ‘Bill’ Pettersson – enligt min mening en av de bästa lagledare vårt land haft, därför att han till kunnighet, pondus och allt det andra ägde en god portion äkta mänsklighet”

1929 vinner Stattena division II som det heter och går upp i allsvenskan för andra gången.
Den 7 augusti är det derby på Olympia. HIF är starkast som vanligt och vinner med 2-0.
Den 18 augusti möts AIK och HIF på Olympia i säsongens första så kallade seriefinal. Det blir hela 5-0 och det gamla publikrekordet ryker, beroende på hur man räknar. Det är 12,683 personer som ser matchen, men bara 11,771 betalar entré. Resten är innehavare av rundtursbiljetter (ungefär som dagens HD-pass) och fribiljetter.




19001920193019401950196019701980199020002010






1930


1930-talet börjar som 20-talet slutar. HIF ligger i topp och drar mycket folk till Olympia. Harry Lundahl har flugits hem från studier England till hemmamatchen mot Gais på annandag påsk. Hans moraliska betydelse kan vara avgörande för guldstriden, vilket visar sig stämma. Redan efter en kvart blir Arne ”Tysken” Johansson skadad, men trots tio man och underläge i halvtid lyckas laget kvittera till 2-2, och Harry gör båda målen. En åskådare gör en korrekt bedömning av lagets inställning: ”Det är inte tio spelare, det är tio tigrar.”

Onsdagen den 28 maj 1930 spelar Stattena sin näst sista allsvenska match på Olympia. HIF vinner derbyt med 7-0 och spelar ypperligt inför 4.127 åskådare. I den avslutande omgången, den 1 juni 1930 åker HIF till Göteborg och möter Gais. Man vinner både matchen och allsvenskan, och hemfärden till Helsingborg blir ett enda långt triumftåg. Helsingborgs Dagblad: ”Senast Ångfärjestationen hade celebert besök, en utländsk majestät, var 150 människor på plats. Nu var det packat på perrongen och gatan utanför med 3-4.000 helsingborgare.” HIF har gjort vad inget annat lag gjort sedan allsvenskan instiftades, nämligen att vinna två år i rad, eller nästan tre som någon tidning uttrycker det, och syftar på målkvotsdramatiken 1928.

HIF slutar fyra i allsvenskan säsongen 1930-1931. En generationsväxling pågår, bl a har Sigge Lindberg slutat och Harry Lundahl flyttat till Eskilstuna. Under vinjetten ”Bills synpunkter” i Helsingborgs Dagblad konstateras lakoniskt: ”Mjölkkossan haltar men det finns något som heter revansch.” Spelare som slutar eller flyttar, ersätts inte bara av talanger från de egna leden. Det värvas friskt och övergångssummor florerar, i en eller annan form. Sigge Olsson köps t ex över från IFK för slakthuspris, dvs 80 kilo fläsk à 12.50.

Det blir ingen revansch 1931-1932 utan HIF nlir åtta i allsvenskan, den sämsta placeringen någonsin. Men vissa lag drar alltid folk oberoende av HIF:s placering i tabellen. Söndagen den 8 maj 1932 kommer serieledande AIK till Olympia och spelar 1-1 inför 12.226 betalande åskådare, nytt publikrekord med tretton personer.

Pingsthelgen 1933 blir inte särskilt hänryckt för helsingborgarna. Det sägs att ovissheten inför det allsvenska avgörandet kastar sin skugga över staden hela helgen. HIF leder serien inför sista matchen som spelas annandag pingst i Stockholm mot AIK. Det slutar dock väl. Det blir 4-2 och det tredje allsvenska guldet är bärgat. Helsingborgarna kan andas ut och glädjas över en alla tiders vår. Laget vinner samtliga nio matcher efter vinteruppehållet. Omkring 4.000 helsingborgare tar emot på Centralstationen när laget kommer hem med stockholmståget på tisdagsmorgonen.

Allsvenskans tionde säsong avslutas annandag pingst den 21 maj 1934. Lennart Bunke flygs hem från sitt jobb på svenska ambassaden i Moskva enkom för att spela matchen på Olympia mot Halmia. Trots dåligt väder kommer det mycket folk. 10.300 betalande plus 500 skolungdomar plus alla med fribiljetter. Minst 11.000 är på matchen, många av dem står på nya läktaren i Stattena-kurvan. HIF vinner säkert med 2-0, och nedflyttningsklara Gefle sensationellt med 4-3 mot Göteborg. För fjärde gången på sex år tar HIF guld i allsvenskan och för andra gången blir det guldfest på Olympia. I stort sett alla spelare får beröm av Bill Pettersson en dag som denna. Till saken hör att HIF spelat knackigt hela våren, men haft turen med sig.
Det blir ingen prisutdelning, bara ett tack och ett fyrfaldigt leve. Guldmedaljerna finns nämligen i Gävle för att delas ut till IFK Göteborgs. Segern kommer som en glad överraskning men kommenteras inte så livligt i pressen som de tidigare: ”Det börjar snart bli för vanligt att segern går till oss, så det har icke något nyhetens behag”. Anmärkningsvärt är att man vinner allsvenskan trots problem med truppen. HIF:aren: ”att från den ena veckan till den andra icke veta, hur slagordningen ska vara, och så likväl under övervägande delen av spelåret belägga första plats och slutligen då denna måst lämnas,
i det avgörande ögonblicket likväl rycka lagern till sig, är en bragd.”

Efter det allsvenska guldet våren 1934 följer en katastrofal höst som bara ger fem poäng. Våren 1935 går det något bättre. På Kristi Himmelsfärdsdag, tredje omgången från slutet, kommer AIK till Olympia och spelar 1-1. HIF ligger näst sist i allsvenskan, ändå kommer det 8,930 betalande plus ett tusental inbjudna skolbarn. Efter matchen skriver Bill Pettersson i Helsingborgs Dagblad: ”Endast ett mirakel kan nu rädda HIF från nedflyttning till division II. Detta skulle då ske över gamla anrika Örgrytes lik, och därmed blev väl den sista villan värre än den första.” Bill är flott mot Örgryte och dessutom stor optimist i motgångens stund. Han menar att HIF gjort bra ifrån sig under våren, bättre än guldvåren 1934, då laget spelade under all kritik men vann av bara farten. HIF degraderas men Bill utgår från att man snart är tillbaka i allsvenskan: ”Ett års återhämtning för HIF i division II behöver icke betyda att fotbollsintresset dör bort i Helsingborg med omnejd.” Men det ska dröja två säsonger, till hösten 1937, innan det blir allsvensk fotboll på Olympia igen.

Det går halvknackigt för HIF i andra divisionen, men så i januari 1937 händer något som totalt förändrar bilden. ”Landstormen” rycker nämligen in. (Landstormen är en beteckning på äldre åldersklasser i en värnpliktsarmé som t ex ska ingå i lokala försvarsförband) Gamla stjärnor som Harry Lundahl, Nils Rosén, Lennart och Torsten Bunke lägger sig i hårdträning och är beredda att hjälpa sin förening. Eldsjälen Harry Lundahl blir spelande tränare. Han berättar i ‘En bok om HIF, 1907-57’: ”Jag minns alltsammans som i går och kommer alltid att minnas. Hur stadgad elvan blev av ‘landstormens’ inryckning, hur målmedvetet vi startade inomhusträningen i januari, hur minutiöst vi benade upp problemen – de praktiska och tekniska i sporthallen, de taktiska och moraliska i klubblokalen – och hur vi kluddade och dividerade på svarta tavlan. Hur optimistiskt vi lade upp en matematisk kalkyl och fullföljde den till punkt och pricka. Hur vi stormade fram på planerna som veritabla röda djävlar och inte gingo med på att förlora en enda match”

Söndagen den 2 maj 1937 spelar HIF mot Höganäs. Efter segern med 4-0 ser det hoppfullt ut. Den avslutande matchen i Halmstad mot HBK blir direkt avgörande för seriesegern. HIF vinner med 2-0 och den 6 juni väntar kval mot Degerfors som besegras med 4-1 inför 12.794 betalande, alla tiders publikrekord på Olympia. Vädret är soligt och vackert, alltså riktigt HIF-väder. Returmatchen i Degerfors vinner HIF med 3-1 och är därmed tillbaka där laget alltid hört hemma, nämligen i allsvenskan.

Onsdagen den 4 augusti 1937 är det åter allsvensk fotboll på Olympia där HIF vinner över Landskrona Bois med 2-0. Entré 1 kr, öppen sittplats 1 kr extra och numrerad tribunplats 1:50 extra. Nöjesskatt tillkommer med 10 %. Det är alltså fortfarande samma biljettpriser som vid den allsvenska starten 1924.

Det går bra för HIF igen. Laget är med i toppen inför vårsäsongen 1938 och den 15 maj väntas storpublik då Brage kommer på besök. Bl a är en ny ståplatsläktare på östra långsidan färdig att tas i bruk. Den är 50 meter lång och sex trappsteg hög. Man har också öppnat en extra ingång mitt emot Olympiaskolan. För att undvika köbildning uppmanas publiken att ha ”jämnt avräknade mynt till hands”. Det blir en minnesvärd match som HIF vinner med 5-1, och det nya publikrekordet lyder på 13.818 betalande. En härlig match i bästa HIF-väder. Publikrekord, trivsel och storseger. Vad mer kan man begära. Jo ännu ett allsvenskt guld, men det får vänta. HIF blir tvåa i sin allsvenska comeback. Säsongen efter, 1938-1939, håller det på att gå riktigt illa, men till slut blir HIF nia.




19001920193019401950196019701980199020002010






1940


I gryningen, den 9 april 1940 går Tyskland in i Danmark och Norge. Hamnen i Helsingborg stängs på obestämd tid och trafikförbud införs på Öresund. Mörkläggning är obligatoriskt kvälls- och nattetid, och den svenska beredskapen stärks. Många blir inkallade, inte minst fotbollsspelare. Frågan är om det blir någon allsvensk vårpremiär mot Brage på Olympia. På lördagseftermiddagen tar Fotbollförbundet beslut efter mycket dividerande hit och dit. Eftersom manfallet är stort i vissa lag är det vänskapsmatcher som gäller. Helsingborgarna uppmanas att glömma tidens bekymmer och gå på Olympia, men det kommer bara femtonhundra personer. Matchen med allsvensk status spelas i stället den 27 maj och HIF vinner med 3-2 inför över 6.000 åskådare.

Inkallelserna till beredskapstjänstgöring slår olika hårt för olika lag i allsvenskan. På grund av denna ”orättvisa” planerar man inför säsongen 1940-41 att utöka allsvenskan från 12 till 14 lag. Föreningar ska alltså flyttas upp från andra divisionen men ingen ska behöva åka ur allsvenskan för att de bästa spelarna är inkallade. Detta stannar tack och lov vid planer. Skulle man följt den principen hade det varit 22 lag i allsvenskan vid krigsslutet 1945.

Under 1940 är det också riksmarscher och annat som ska öva upp spänst och fysik. Man ska ut och röra sig mer, vilket går ut över allsvenskans publiksiffror. Även drivmedelsransonering och andra begränsningar gör att folk inte kan ta sig till de allsvenska arenorna lika enkelt som tidigare.

Säsongen 1939-40 har HIF mindre än 5.000 i genomsnitt på hemmamatcherna trots att det blir tredje plats och lilla silver. Anders Pålsson vinner skytteligan med 17 mål. Men intäkterna har sjunkit drastiskt och verksamheten går med förlust.

Inför den allsvenska våren 1941 är det mycket jämnt i toppen. HIF leder före Degerfors som har samma poäng men en match mer spelad. Vårpremiären spelas annandag påsk, måndagen den 14 april, och det blir vinst mot Sandviken med 4-0.

Sista hemmamatchen spelas mot Norrköping söndagen den 25 maj. HIF vinner med 1-0 och matchen samlar 7.651 åskådare, varav 775 skolbarn som går in gratis. Det är stor publik för att vara ”kristidsfotboll”, vilket dels beror på det vackra försommarvädret, dels på den spännande toppstriden.

Avslutningsmatchen ska HIF spela mot Gårda i Göteborg medan Degerfors åker till Norrköping. HIF har 31 poäng före sista omgången och målskillnaden 45-24, Degerfors har 29 poäng och målskillnaden 47-26. Guld eller ej är veckans stora fråga i Helsingborg. Det blir en snöplig förlust med 2-1, men samtidigt förlorar Degerfors i Norrköping och HIF har gjort vad ingen annan förening lyckats med, nämligen att vinna fem allsvenska guld. Laget slipper stiga av i Ödåkra och smyga in i staden bakvägen, utan kan åka hela vägen in till Ångfärjestationen. Tåget är försenat men omkring tusen människor väntar tålmodigt för att hylla de svenska mästarna som haft det hårdaste vårprogrammet av alla, med åtta matcher på 33 dagar. Alltså match var fjärde dag.

Bill Pettersson intervjuas i radio efter segern. Han myser och är glad som en speleman. På frågan om det var lättare förr svarar han: ”Första åren var det allt svårare än nu, då framförallt göteborgarna och stockholmarna voro svåra att tas med. Man spelade också mer tekniskt förr, men man måste ju inrätta sig efter förhållandena och följa med utvecklingen.” På frågan om det är dags för veteranerna att avsluta karriären svarar Bill att det bestämmer han och ingen annan. Finns det inga fullvärdiga ersättare får de allt fortsätta ett tag till. Tre av veteranerna har vunnit fem allsvenska guld, nämligen vänsteryttern Knut Kroon och backarna Nils Axelsson och Arne Johansson.

Trots guldet blir HIF bara fyra i publikligan. 58.000 har varit på Olympia, vilket är drygt 5.200 i genomsnitt. Eftersom det är ovisst in i det sista, delas guldmedaljerna ut i efterhand. Det sker på Olympia den 6 juni i samband med den ”fosterländska festen”.

Det allsvenska guldet firar HIF med middag på Terrassrestaurangen. Och det gäller att äta gott och mycket medan tid är, för på sommaren slår livsmedelsransoneringen till mot svenska krogar och svensk matkultur. Man får beställa in max sex olika assietter till samma måltid. Endast fyra huvudrätter med kött och fläsk får finnas på menyn, varav två rena kötträtter och två husmansrätter. Gående bord kräver särskilt tillstånd och smörgåsbordet förbjuds.

HIF börjar den allsvenska hösten 1941 med bländande spel. Den 25 augusti blir det t ex seger med 4-1 mot Elfsborg. 9.131 ser matchen, nytt rekord för ”allsvensk kristidsfotboll” på Olympia. Enligt alla experter är laget på väg mot ett nytt guld, men så blir det inte. I svenska cupen bär det emellertid hela vägen. Först i kvartsfinalen väntar allsvenskt motstånd. HIF möter Landskrona på Olympia och det blir en minnesvärd tillställning. Efter 1-0 i halvtid vinner HIF med 9-0! Naturligtvis för stora siffror, men ändå. Domaren Tore Sjöberg menar att det knappast finns som ett svenskt fotbollslag som är så fruktansvärt effektivt som HIF i andra halvlek.

Söndagen den 14 september är det semifinal mot Degerfors på Olympia och nu vinner HIF med 6-2. Det är inte HIF-väder, tvärtom regnar det hela dagen. Planen är inte våt, den är såphal. Ett förhållande som anses omöjligt för högeryttern Malte Mårtensson. Han hålls nämligen utanför landslaget av en envis uttagningskommitté som anser att Malte inte kan göra sig rättvisa på en hal plan. Maltes replik är charmant. Han gör alla sex målen! Cupfinalen spelas den 25 oktober på Råsunda i Stockholm. HIF vinner med 3-1 mot Sleipner som till vardags spelar i andra divisionen. I och med cupsegern har HIF hemfört ”the double”. Det är för övrigt första året som svenska cupen spelas. Från 1896 till 1925 spelades visserligen SM i cupform, men det är en annan historia. Hur som helst blir 1941 ett glansår, det resultatmässigt bästa någonsin. HIF vinner allsvenskan, svenska cupen efter fem segrar och den förödande målskillnaden 32-6 samt dessutom skånska reservlagsserien. Som grädde på moset blir juniorerna både skånska mästare och helsingborgsmästare.

Sedan återkomsten till allsvenskan har HIF, med något undantag, varit ett topplag varje år. Säsongen 42-43 blir det en tredjeplats, en ynka poäng från guldet. Det märkliga är att HIF bara tar en poäng av åtta möjliga mot de två bottenlagen. Så nära, så nära ett sjätte guld som inte kommer våren 1944 heller. Tvärtom håller det på att sluta med en katastrof. Laget klarar sig kvar på totalt 13 poäng, och vinner bara en av 22 matcher, förmodligen ett oslagbart rekord.

I säsongens sista allsvenska match, borta mot AIK den 4 juni, gör en viss Kalle Svensson allsvensk debut för HIF. Han kommer ifrån matchen med heder trots förlusten med 2-0.

1945 är HIF på väg att trilla ur allsvenskan igen. Vårpremiären hemma spelas först den 29 april efter två bortamatcher. Det är dåligt väder och HIF förlorar mot Elfsborg med 3-2. Efter 16 omgångar ligger laget sist med sju poäng. Läget är mycket kritiskt. Den 27 maj, är det match mot blivande mästarna Norrköping på Olympia. Det kommer mycket folk, hela 10.990 och ser HIF spela 2-2. På de fem senaste matcherna har HIF ryckt upp sig och det allsvenska kontraktet räddas till slut.

Efter kriget stiger allsvenskans publiksiffror stadigt. Söndagen den 25 april 1948 spelar HIF och Norrköping en rafflande, mycket välspelad match trots att den blir mållös. 15.669 betalande innebär nytt publikrekord. Starkt av HIF att spela oavgjort mot ett Norrköping med bl a de blivande olympiska mästarna Torsten Lindberg, Nils Liedholm, ‘Bian’ Rosengren samt inte minst Knut och Gunnar Nordahl. Säsongens publiksnitt på Olympia blir över tiotusen, nästan en fördubbling sedan krigsåren.

Några veckor senare är det dags för en ny toppmatch. Det färska publikrekordet flyger all världens väg. HIF-Malmö FF fredagen den 14 maj, spelas inför 18.653 betalande plus omkring 500 med fribiljetter. Det är först nu, i slutet av 40-talet som matcherna mot MFF börjar dra storpublik. Matchen då? Jotack, ganska bra, HIF vinner med 2-0 men matchen är inte alls så spännande och välspelad som mötet med Norrköping. Båda HIF-målen görs i första halvlek, det första redan efter tre minuter. Därav kommentaren om den stora Malmö-klacken: ”Malmöinslaget höll sig synnerligen tyst med undantag av de två första minuterna. När HIF tagit ledningen blev det allt dystrare miner, och vid 2-0 ville man helst inte visa att man var malmöbo.”

Den 15 maj 1949 utklassas serieledande Gais av HIF med 5-1 inför 16.658 betalande. I början av andra halvlek gör HIF fyra mål och den 20-minutersperioden anses som en av de vackraste och mest effektiva som setts på en svensk fotbollsplan. Till slut blir HIF tvåa i allsvenskan efter Malmö FF, men med samma poäng. Snuddande nära guld igen. En liten tröst är att Carl-Johan Frank vinner skytteligan med 19 mål.

 




19001920193019401950196019701980199020002010






1950


HIF har ett fast grepp om den breda publiken, även mitt i vintern. Filmen från Fjärran Östern turnén vintern 1948-49 har premiär på Konserthuset i början av januari 1950. Det blir stor succé och fullsatt kväll efter kväll.

Fram i maj stiger temperaturen. Alla pratar om stormatchen HIF-MFF som ska spelas den 26 maj. Sittplatserna tar slut på några timmar och folk har köat sedan fyra på morgonen. Det blir ett fantastiskt publikrekord. Totalt kommer 25.099 åskådare (24 314 betalande+fribiljetter). 500 personer kommer aldrig in och 50 som kommit in vill ha pengarna tillbaka eftersom de inte ser något av planen. Smågrabbarna däremot ser bra eftersom vakterna låter dem ligga bakom målen. Matchen slutar 2-2 och räknas till de bästa som spelats på Olympia.

Råå har kommit upp i allsvenskan och den 18 augusti 1950 är det helsingborgsderby på Olympia. 22.937 betalande åskådare innebär en ny fantastisk publiksiffra! Och åter en fredagsmatch. Råå har inlett allsvenskan lysande och leder efter tre omgångar medan HIF spelat småknackigt. Men skador, halka och brist på rutin fäller favoriten Råå som pressar i andra halvlek vid ställningen 1-2. Men en misslyckad bakåtpassning när det är fem minuter kvar leder till ett tredje mål för HIF. Dessutom skadas Råå´s landslagsmannen Valle Ek och kan inte göra sig själv rättvisa. Hur hade det gått annars? Helsingborg är mer än någonsin uppdelat i två läger. På arbetsplatserna, på gatorna och i hemmen diskuteras vem som är bäst.

HIF och Råå kommer överens om höjda biljettpriser. Från och med våren 1951 kostar ståplats 2 kronor, öppen sittplats 3:25 och sittplats under tak 4 kronor. Vid dyra gästspel av utländska föreningar ska man eventuellt ta ut ännu högre priser. De nya priserna innebär egentligen inte en höjning utan motsvarar bara indexhöjningen och de ökade kostnaderna i samhället.

Vårvintern 1951 är mycket snörik. Det sägs att det är den värsta snövintern i mannaminne, vilket inte vill säga lite för dem som minns krigsvintrarna på 40-talet. Snön hotar den allsvenska vårpremiären men i början av april svänger det och vårvädret kommer till Helsingborg. Snöproblemet är undanröjt, åtminstone för Olympias del. I stället dyker det upp ett annat hot mot premiären. Landets kommunalarbetare går ut i strejk och då idrottsplatsernas vaktmästare är kommunalt anställda måste premiären skjutas upp tills konflikten är över. För första gången i historien måste idrottsevenemang i Sverige ställas in på grund av strejk. Den förste april fastställer Fotbollförbundet ett katastrofprogram. Förhoppningsvis kan allsvenskan rulla igång den 22 april, men säker kan ingen vara. I vilket fall som helst blir spelprogrammet mycket komprimerat. Dessutom har föreningarna ekonomiska bekymmer. Både HIF och Råå är topplag och drar storpublik men de allt högre ersättningarna till spelarna skapar problem.

Inför vårpremiären är Råå tvåa, HIF trea i allsvenskan. Man talar om allskånskan eftersom Malmö FF leder serien överlägset. På Olympia är det klart för match mellan HIF och Jönköping. De ombyggda, öppna sittplatsläktarna, sektion A och E, kan användas, men den nya sittplatsläktaren under tak är inte klar att tas i bruk HIF vinner matchen med 5-0 och vädret är vackert.

Fredagen den 11 maj är det derby mellan HIF och Råå. 16.377 betalande ser en mycket bra match som slutar 1-1. Det är första och enda (?) gången HIF tappar en allsvensk poäng mot ett annat helsingborgslag.

Redan i början av april annonserar HIF om matchen den 20 maj mot Sao Paolo från Brasilien.
Nu blir det aldrig något gästspel av föreningen Sao Paolo. Efter många turer kommer istället Portuguesa från samma stad. Matchen kommer olägligt eftersom vårens strejk har tryckt ihop det allsvenska spelprogrammet. Under en åttadagarsperiod spelar man t ex fyra matcher. Det blir knappast någon match, snarare en uppvisning av artister mot amatörer. Brassarna leder med 5-1 i paus och erkänner efteråt att de nästan spelade för fullt. I andra halvlek lägger de av och HIF tillåts göra två mål. Nästan åttatusen ser matchen och brassarna är mycket imponerade av publikens objektivitet. Ett fenomen de inte är vana vid.

Det är allsvenska matcher på Olympia nästan var och varannan dag. Publiken blir snabbt mätt och det kommer bara sju-åttatusen på matcherna. Ganska dåligt eftersom HIF och Råå är allsvenska topplag. HIF förlorar i sista omgången och blir bara fyra, medan Råå sensationellt blir tvåa efter MFF.

Fredagen den 10 augusti spelas det tredje allsvenska derbyt mellan HIF och Råå.
HIF vinner med 4-1, men det kommer bara 10.244 åskådare i regnet. Segern är långt ifrån rättvis. HIF har nämligen både turen och domaren med sig. Detta är Råås tredje raka förlust och vägen utför har börjat.

På kvällen, fredagen den 12 oktober avlider Bill Pettersson, en av Sverige största idrottsledare genom alla tider. I HD, lördagen den 13 oktober, hyllas han av en rad kända idrottsprofiler. En av dem är den gamle storspelaren och tränaren Harry Lundahl: ”För oss var nämligen Bill alldeles självfallet från början till slut vår fyrbåk och vårt föredöme. Allt blev som han sa och ville. Och blev det desto eftertryckligare, då alla förr eller senare fann, att just vad han sa och ville, undantagslöst var det rätta och riktiga. Annars var inte Bill så lätt att bli klok på för den som för första gången kom honom nära. Han bar ju utanför sitt hjärta av guld en ganska sträv yta – som han förresten ibland formligen älskade att demonstrera – och jag minns så väl, att det förekom en del missförstånd oss emellan, innan jag definitivt kapitulerade för honom. Därefter startade en vänskap som varade för livet – trots att jag själv genom ödets makt så småningom fick lämna HIF.” Söndagen den 14 oktober hyllas Bill i samband med matchen HIF-Gais. Det är vackert höstväder, flaggorna vajar på halv stång och det är en säregen och mycket högtidlig stämning. En plats på Olympias huvudläktare står tom.

Regementet på Berga ska läggas ner och fredagen den 9 maj 1952 spelar K2:s musikkår för sista gången på Olympia. 19.943 åskådare ser HIF vinna över MFF med 1-0, den första segern mot Malmö på fem år.

Fredagen den 16 maj spelar HIF mot Råå och vinner med 4-0 i det sista (?) allsvenska derbyt mellan två helsingborgslag. HIF är bra, Råå kämpar, men det räcker inte. Publiken uppgår till 14.558 betalande. HIF slutar trea i allsvenskan och Råå åker ur för gott.

Den 11 juli möter HIF det ”Svenska proffslandslaget”. Proffsen gör 2-0 på en kvart, sedan blir det mest semesterlir och 2-2 till slut. I andra halvlek spelar HIF ut de så kallade kvartsmiljonärerna, bl a Nacka Skoglund, och proffsen räddas av sin italienska förstärkning, målvakten Costagliola från Fiorentina.

HIF blir fyra i allsvenskan säsongen 1952-53. Det går bra på bortaplan men spelet knyter sig på Olympia.

I maj 1954 fokuseras allt intresse till matchen på Olympia mellan HIF som leder allsvenskan, och Malmö FF som bara ligger nia. Fredagen den 14 maj invaderas Helsingborg från alla håll och kanter. Man räknar med att omkring 10.000 utombys kommer för att se matchen. Det är en ljum majkväll, som gjord för fotboll på Olympia. Helsingborgs Dagblad: ”Att publikrekordet skulle ryka all världens väg vid matchen i går på Olympia var ingen överraskning. De senaste veckorna har det väl strängt taget inte talats om något annat i skånska fotbollskretsar än just den matchen. Det nya rekordantalet lyder på 26.154 men i denna siffra ingår även fribiljetter varför de betalandes andel är 25.362.”

Det finns alltid två publiksiffror, med och utan fribiljetter. I efterhand har man bestämt att publikrekord ska räknas inklusive fribiljetter. Så i historieböckerna står det 26.154, ett publikrekord som förmodligen kommer att stå sig i alla tider. Matchen anses också vara den bästa som någonsin spelats mellan HIF och MFF.
HIF tar ledningen med 1-0 efter en halvtimmes spel, genom Sven ”Butti” Espling. MFF kvitterar i halvlekens näst sista minut, och gör två mål till under den första kvarten i andra halvlek. Åke Jönsson, som flyttats upp i kedjan gör både 2-3 och 3-3. När det är fem minuter kvar skjuter Werne Bjärebo i stolpen. Om den bollen gått in hade HIF tagit allsvenskt guld.

Nio dagar senare spelas den direkta seriefinalen på Olympia. Gais vinner med 3-2 och tar allsvenskt guld med HIF på andra plats. Sedan den moderna allsvenskan startade hösten 1924 har det blivit 21 uppsättningar medaljer vilket gör HIF till Sveriges bästa lag genom tiderna.

Fredagen den 27 maj 1955 är det dags för derby igen på Olympia. HIF tillhör som vanligt topplagen, medan det går sämre för Malmö FF som hotas av nedflyttning. Men det spelar liksom ingen roll. Matcherna mellan HIF och MFF har en närmast magisk dragningskraft och 23.991 betalande är på plats. MFF vinner med 1-0, och det är HIF:s första förlust den här våren. Spelet är inte alls i klass med fjolårets, men de riktiga fotbollsvännerna kan i alla fall glädja sig åt att Malmö i och med segern klarar det allsvenska kontraktet.

Den 15 juli möter HIF en internationell kombination på Olympia. Den består av spelare från SSU:s internationella Öresundsläger som samlat 2.000 deltagare från hela världen. Och det är inget dåligt gäng man får ihop. Tre svenska landslagsspelare är med i SSU-laget: Kurt Hamrin, Gösta ”Knivsta” Sandberg och Östen Ståhl. HIF vinner med 6-4, men matchen är unik av ett helt annat skäl. För första gången är det nämligen TV-sändning från en fotbollsmatch i Sverige. Det är dansk TV som tränar inför höstens landskamp Danmark-Sverige i Köpenhamn.

Våren 1957 tas beslutet om den nya spelordningen för allsvenskan. I fortsättningen ska den spelas vår-höst, i stället för höst-vår. För att kunna byta spelordning börjar nästa allsvenska hösten 1957 och avslutas senhösten 58. Alla lag ska mötas tre gånger. Nyordningen genomförs trots motstånd från samtliga allsvenska lag.

1957 fyller HIF 50 år och firar med att bli trea i allsvenskan. I samband med jubileumsfesten i konserthuset tackar bl a Malmö FF för alla pengar de tjänat på utbytet med HIF genom åren. För HIF är 1957 ett gott år ekonomiskt sett. Och inte ett öre behöver röras av de 20.000 kronor som reserverats för jubileumsfirandet.

Om 1957 var ett bra år för HIF ekonomiskt sett, så blir 1958 desto sämre. Publiksiffrorna sjunker betänkligt efter VM. Slutmatchen hemma i den rekordlånga allsvenskan 57-58 spelas mot Motala. HIF vinner med 6-1 men det kommer bara 2.168 personer. Det är under all kritik för en allsvensk match på Olympia. Sportsligt går det lite bättre med en femteplats i maratonallsvenskan. Året efter, 1959, blir HIF åtta. Efter många år som topplag i allsvenskan börjar det barka utför.




19001920193019401950196019701980199020002010






1960


Varningsklockorna ringde tidigt för HIF på 1960-talet innan linan till slut brast och HIF för andra gången i allsvenskans historia degraderades. Den hade varit skör länge före kollapsen på Kopparvallen 1968.

Det stora problemet under det här decenniet var försvarsspelet som bortsett från något undantag sviktade år efter år. Kalle Svensson slutade 1959 (come back och spel igen 1961-62) och plötsligt testade HIF den ene målvakten efter den andre.

Under allsvenskans första 35 år hade HIF bara haft tre ordinarie målvakter: Sigge Lindberg, Folke Friis och Kalle Svensson.
På nio år under 1960-talet fick lika många chansen: Sven Jönsson, Stig Svensson, Karl-Erik Johansson, Kalle Svensson, Stig Hallberg, Rolf Marinus, Rolf Nilsson, Bo Remminger och Ronnie Sörensen.

Under dessa nio år släppte HIF in hela 413 mål (22 omgångar på den tiden), vilket innebär ett genomsnitt på 46 mål per år. Under hela 1960-talet släppte HIF in mer än två mål i snitt per match och det var förstås ohållbart i längden.

Redan 1960 var HIF nära att trilla ur allsvenskan. Inför den sista omgången låg röd-blått på näst sista plats och måste följaktligen ha hjälp utifrån för att klara kontraktet. Det fick man också då Norrköping 4-1-kvaddade Djurgården.
Men det blev ändå en enorm pärs. HIF spelade borta mot IFK Malmö som efter 26 minuter ledde med 2-0. Då såg det riktigt dystert ut.
Men då trädde den irrationelle Leif Lundin in i bilden. Den blixtsnabbe högeryttern var en man utan mellanläge och den här gången lyckades han med allt. Loffe gjorde tre mål i rad och då spelade det ingen roll att IFK kvitterade. HIF fixade sin allsvenska existens tack vare bättre målskillnad än Djurgården.

HIF spelade 1960 en av de märkligaste matcherna i allsvenskans historia. I halvtid ledde HIF med 5-1 mot Örgryte i Göteborg – då 20 minuter återstod var ställningen 6-5 till HIF och ÖIS jagade sedan intensivt en kvittering. Men 6-5 stod sig.

HIF:s försvarsproblem stod tidigt i full dager och till slut släppte man in flest mål i allsvenskan. Samtidigt gjorde man fler än tvåan IFK Malmö, anmärkningsvärt för ett lag som klarade sig kvar tack vare bättre målskillnad.

HIF hade startat 1960 med en seger och två poäng på de nio första matcherna – upptakten blev inte mycket bättre året därpå. Ingen vinst på de åtta första omgångarna, som bäst fyra oavgjorda. HIF fick slita hårt för att klara sig.

Kalle Svensson hade slutat hösten 1959 – i den nionde omgången 1961 gjorde han comeback och stabiliserade omedelbart försvaret – Kalle började med att hålla nollan i 296 minuter och då säsongen var slut hade han räddat tre straffar. Vissa talade om att han hade en hypnotisk makt över motståndarna, andra (Årets Fotboll) att ”Kalle Svensson är den svenska fotbollens ende levande legend.”

En annan uppmärksammad allsvensk comeback var Lennart ”Lill-Mulle” Holmqvists, som inför höststarten kom från Saltö. Nypremiären resulterade i att den fruktade vänsterskytten gjorde båda målen i 2-1-matchen mot IFK Malmö.

HIF slutade året som man inlett det och tog bara två poäng på de sex sista matcherna. Men kontraktet var aldrig i fara.

HIF kom tillbaka 1962 och slutade femma med samma poäng som trean IFK Göteborg. På våren krigade HIF med IFK Norrköping om serieledningen.

Kalle Svensson tackade på hösten definitivt för sig och efterträdaren 1963 hämtades från Svängsta. Stig Hallberg var en fullgod ersättare under två år och räddade bland annat nio straffar av 16. Hallberg bodde hela tiden kvar i Blekinge och tröttnade efter två år på de långa resorna.

Årets debutant i HIF var 18-årige Hans Selander som blixtinkallades till höstmatchen mot Halmia. Tre år senare var han given i landslaget och av förbundskaptenen Orvar Bergmark kallad ”Sveriges förste moderne back.”

HIF gjorde 1963 också en uppmärksammad turné då man under sommarpausen deltog i en stor turnering i USA med spel i New York och Chicago.

Krister Granbom hade stor del i att HIF klarade det allsvenska kontraktet 1964. Han gjorde då 22 av de 42 målen, det vill säga över hälften, och blev allsvensk skyttekung. Framfarten resulterade i att han kommande år spelade för IFK Göteborg.

Noterbart från det året är att Sylve Bengtsson återkom till HIF från Halmstad BK efter tolv års bortovaro. Förra gången blev han OS-bronsmedaljör i Helsingfors som HIF:are.

HIF:s mest förnedrande allsvenska ögonblick inträffade hösten 1965 då Malmö FF gästade Olympia. MFF vann med 10-1 och det är HIF:s största allsvenska förlust. Tröstmålet kom för övrigt på en tvivelaktig straff, som slogs in av Matts Johansson.

MFF ledde med 5-0 i paus och det fanns lirare som ville att man skulle spela riktigt defensivt i den andra halvleken. Ledningen lyssnade inte på förslaget (”kan dom göra fem mål på en halvlek så kan ni”) och så gick det som det gick.

Då två omgångar återstod låg HIF på nedflyttningsplats, men fick i det kritiska läget en riktig matchhjälte i form av Leif Rubin. Det handlade om HIF eller Hammarby och de möttes på Olympia i näst sista omgången.

Hammarby tog ledningen genom Tom Turesson, Rubin kvitterade och skickade också in segerbollen i den 84:e minuten. Mål som räddade HIF kvar i allsvenskan.

HIF krigade åter på den nedre halvan 1966, men var aldrig riktigt illa ute. I slutprotokollet var avståndet till Brage sex poäng.

Det enda riktiga glädjeåret under 1960-talet var 1967. Inge Danielsson hämtades från Bromölla och Bo Johansson från Gunnarstorp samtidigt som Kenneth Berg återvände från Hässleholms IF.

Danielsson hade hösten 1966 fått ett stort genombrott vid sina två första landskamper, Danmark och Portugal. Speciellt den sistnämnda då han svarade för det segermål som fortfarande är klassiskt i svensk fotboll.

Energiske och ettrige Bo Johansson hade meriter från U-landslaget och tillsammans med Berg fick den nya trion ordentlig fart på HIF.

Årets match var tveklöst derbyt på Malmö Stadion som sågs av 27 573 åskådare. HIF vann med 2-1 sedan Arne Friberg och Inge Danielsson gjort målen.

Vintern 1968 försvann så Inge Danielsson till Holland och Ajax, HIF:s andra proffsexport efter Sigge Löfgren som 1951 hamnat i Lazio.

Trots det rådde optimism inför 1968. Danielsson var den enda förlusten, i gengäld hade Stattenas stora löfte Anders Linderoth tagit steget över till Olympia. Plus att laget som kollektiv stärkts av framgången 1967.
Men det höll inte trots att serieledande Malmö FF besegrades i den näst sista omgången med 2-0 på Olympia.

Nu skulle HIF ”bara” göra sitt jobb i avslutningsmatchen i Åtvidaberg mot ett mittenlag som inte hade något att spela för. Seger och AIK eller Gais skulle försvinna till division 2.

Matchen på Kopparvallen blev en mardröm. 1-0 till Åtvid efter tre minuter, 2-0 efter 18 minuter och 3-0 efter 19 minuter. Det blev 6-1 och sedan väntade 24 långa och tunga år innan HIF åter var allsvenskt.

Ambitionen var förstås att omgående ta sig tillbaka till allsvenskan. Trots att HIF på femte plats låg fem poäng efter IFK Malmö efter vårsäsongen gick HIF till kval tack vare en härlig spurt.

Stor förtjänst hade Inge Danielsson som hämtades hem från Holland den sommaren. Han svarade för tolv mål på elva matcher och lyfte laget.

Av mycket stor betydelse var toppmötet i Malmö i den 20:e av 22 omgångar. Ett utspelat HIF vann med 1-0, tack vare ett sent mål av Tom ”Lappen” Johansson. Matchen sågs av 25 624 åskådare.

HIF fick i sista omgången hjälp av Halmstad BK som besegrade IFK Malmö med 2-0. HIF klarade bara 1-1 borta mot jumbolaget Sölvesborg, men vann serien med en poäng till godo tack vare det oavgjorda resultatet och att IFK Malmö förlorade. IFK hade för övrigt bättre målskillnad.

Men kvalet blev samma mardröm som matchen i Åtvidaberg året dessförinnan. Örgryte vann upptakten på Olympia med 4-0 och Hammarby den andra på Råsunda med 2-0.

Kvalstarten på Olympia lockade 22 080 åskådare, men blev aldrig den förväntade festen. Redan efter åtta minuter nickade Örgrytes Lennart Johansson in 1-0, ett mål som förlamade hela HIF. Insatsen var lika klen som siffrorna vittnar om.

Eftersom Hammarby samtidigt besegrade Sandåkern var HIF tvunget att vinna mötet mot Bajen på Råsunda. Erik Dyreborg med meriter från det danska landslaget och proffsspel i USA blixtvärvades dagarna före matchen, men blev ingen förstärkning. Han var lika blek som förutsättningarna för succé var begränsade.

HIF var chanslöst i kvalet och mycket en energi försvann ur föreningen sedan en snabb allsvensk återkomst misslyckats.

HIF:s landslagsmän under 1960-talet; Inge Danielsson, Hans Selander, Lars-Erik Ahlberg.

HIF:s tränare under 1960-talet: Adolf Vogel, Österrike, 1960, John Wikdahl, 1961-64,Tivadar Szentpetery, Ungern, 1965 t o m augusti, Ralle Weimann augusti 1965, två veckor, Åke Jönsson september 1965-68, Arne Sörensen, Danmark. 1969.




19001920193019401950196019701980199020002010






1970


HIF:s facit på 1970-talet blev fem Topp 3-placeringar, men inte vid något tillfälle var en allsvensk comeback nära. HIF harvade till och med i division 2 under två säsonger. Man vann serien bägge åren, men missade kvalet under det första.

Om Inge Danielsson var 1960-talets mest spektakulära nytillskott var Roger Magnusson hans motsvarighet under nästa decennium. Efter elva år utomlands (Juventus, Köln, Marseille, Red Star Paris) återvände dribblingskonstnären 1976 till Sverige. Men det blev inte Östergötland och Åtvidaberg – det blev i stället Skåne och HIF. Det stannade vid sex division 2-matcher och ett mål för den tekniske publikfavoriten.

Rogers sköna fotbollsfilosofi gick inte riktigt ihop med tränaren Brian Birch engelska systemtänkande och därför blev det ett trist avsked från elitfotbollen för Roger Magnussons del.

HIF missade 1969 i kvalet till allsvenskan – förhoppningen var förstås att det skulle korrigeras året därpå. Men Landskrona slog HIF i höstfinalen med 1-0 och det räckte för att vinna södertvåan med en poängs marginal till HIF.

Anders Linderoth dominerade ofta matcherna och då elva lagledare namngav vilken spelare som varit bäst i respektive lag för Årets Fotboll fick Linderoth tio av elva röster.

Tom Johansson gjorde flest mål, 9, och sedermera debattören/författaren Björn Ranelid spelade fyra seriematcher. Han följde upp med sju nästa år och en under 1973.

Efter tre år i division 2 väntade två år i division 3. 1971 hamnade HIF på tionde plats av tolv lag, men eftersom seriesystemet gjordes om (fyra division 2-grupper blev tre) fick HIF ta det tunga steget ner i trean.

Året präglades av disharmoni och flera spelare lämnade föreningen strax före seriestarten. Lägstanivån var låg. Bland annat noterades 1-5 mot Halmia och 0-4 mot IFK Trelleborg, båda matcherna på Olympia.

Det gick som på räls i division 2 under lång tid 1971. Som mest ledde HIF med tio poäng, ändå blev spurten dramatisk sedan HIF tappat rytm och självförtroende.

Nu vann man serien tack vare bättre målskillnad än IFK Trelleborg, men stoppades i kvalserien innehållande fyra lag. Inge Danielsson var knäskadad och kunde inte spela i kvalet. Den avgörande faktorn var 0-1-förlusten på Olympia mot Frölunda. Målet inspelat då fem minuter återstod.

HIF var storfavorit 1973 trots en uppmärksammad schism under våren då Inge Danielsson och lagledningen hamnade i konflikt med varandra. Det slutade med att Inge uteslöts från spel i klubbens representationslag och lånades ut till allsvenska IFK Norrköping där han spelade sex matcher.

HIF förstärkte sitt lag med två danska landslagsmän, Benny Johansen, en landskamp, samt Kurt Praest, tio landskamper. 24-årige Benny Johansen hade 1970 och 1971 vunnit skytteligan i alldanskan. Det var två fina förstärkningar som stabiliserade laget och HIF vann serien tio poäng före Arlöv.

Kvalet klarades av tämligen enkelt efter 1-1 i Borås mot Norrby, 2-0 mot Karlskrona på Olympia och 6-0 i Halmstad mot Trollhättan.

Efter gästspelet i division 2 väntade tre år med topplaceringar i division 1. HIF blev i tur och ordning 3-3-2 utan att vara nära allsvenskt avancemang. 1974 vann Örgryte på 39 poäng mot HIF:s 34, året därpå toppade Kalmar FF med 44 poäng mot HIF:s 34 och 1976 var Blåvitts år. IFK Göteborg samlade på sig 44 poäng mot HIF:s 36.

1975 debuterade den danske målvakten John Hansen för HIF och han skulle under tre säsonger vara en av lagets nyckelspelare. Benny Johansen, som kommit 1973, stannade för övrigt fyra år i klubben.

Ett nytt ansikte dök upp på Olympia, 1976. Stuart Baxters. Han firade ett 30 årsjubileum med att 2006 ta cupguld med HIF som tränare.

1977 och 1978 blev ett mellanår för HIF med en femte- och sjätteplacering. Målfarlige Karl-Erik Stridh kom 1977 från Halmia där han året innan gjorde 20 mål på 22 matcher. Stridh vann den interna skytteligan samtliga sju år han spelade för HIF, 1977-83.

Kometlaget Mjällby toppade sensationellt söderettan 1979, fem poäng före HIF som förlorade tre av de fyra sista matcherna. En match av avgörande betydelse var också mötet mellan Mjällby och HIF på Strandvallen. Mjällby vann med 2-1 sedan Sven-Bertil Andersson gjort både 1-0 och 2-0 på frisparkar.




19001920193019401950196019701980199020002010






1980


1981 debuterade en 17-åring vid namn Roland Nilsson i A-laget, framsläppt av tränare Bertil Hansson. Roland Nilsson fick också göra entré i junior-EM och gjorde här mål mot Polen. Som 19-åring försvann han dock från HIF, lockad till storklubben IFK Göteborg där han så småningom skaffade sig en plats i landslaget och ja, resten känner ni till. Proffs i Sheffield Wednesday, hem till HIF, proffs i Coventry och sedan åter på Mammas gata i Helsingborg. En av Sveriges främste fotbollspelare genom tiderna, det är bara att kolla in landskamps-statistiken.

Efter idogt kämpande första halvan av 1980-talet blev det aldrig allsvenskan för HIF. Istället inträffade den stora besvikelsen 1986 med att laget föll ur näst högsta serien och åter fick ta nya tag i tredje divisionen. Bosse Nilsson tillträdde som tränare och fick sätta igång med att bygga ett helt nytt lag. Grabbar som Piter Esberg, från Öis,och Lino Boriero från Öster, värvades och dessa blev de första nytillskotten i Bosse Nilssons bollvänliga lagbygge.

1989 tog Ingvar Wenehed över ordförandeklubban. Han började med att locka hit gamle MFF-målvakten Janne Möller. Mikael Ragvald hämtades från Markaryd. Och redan första året blev det serieseger i division 2.




19001920193019401950196019701980199020002010






1990


1990 var HIF uppe i näst högsta divisionen och var faktiskt på vippen att ta sig direkt till allsvenskan, men fick nöja sig med andraplatsen efter BK Häcken. Också 1991 var HIF ytterst nära att ta sig upp i storserien, men stupade efter ett rafflande kvalspel på Ruddalen mot Västra Frölunda. Men 1992 gick det äntligen vägen.

Efter 3-0 hemma och 6-1 borta mot IFK Sundsvall i kvalspelet var den allsvenska biljetten ordnad. Stjärnorna i laget var Mats Magnusson, Henrik ”Henke” Larsson, Jonas Dahlgren, Anders Jönsson och Lino Boriero.

HIF var tillbaka i allsvenskan, där laget hör hemma.

Och resten av 90-talet utvecklades klubben både sportsligt och, inte minst, organisatoriskt och ekonomiskt.

Reine Almqvist tillträdde som tränare och lotsade laget ut i Europa, med åttondelsfinal i Uefa-cupen mot Anderlecht som höjdpunkten. På vägen slogs bland andra engelska storlaget Aston Villa ut.

1998 kom norrmannen Åge Hareide som tränare. I laget fanns grabbar som Magnus Powell, Mattias Jonsson, Andreas Jacobsson och Sven Andersson i målet. Första året var det på vippen att det blev guld, men laget snubblade på millinjen. 1999 inträffade det däremot, på det gamla seklets sista säsong.

HIF erövrade guld i allsvenskan och, inte nog med detta, spelade även hem segern i svenska cupen. Det bästa året i klubbens historia, med tanke på att det också blev avancemang i uefa-cupen mot Parma. Förra gången cupen och serien spelades hem (1941) existerade ju inget europacup-spel.




19001920193019401950196019701980199020002010






2000


Att toppa resultatet från 1999 var inte lätt men det var precis vad som hände under det nya millenniets första säsong. Även om det såg mer än besvärligt ut till en början. Nye tränaren Nanne Bergstrand såg ett helt anfall försvinna och blev tämligen raskt på det klara med att det behövdes nytt blod.

Nicklas Persson, Jozo Matovac, Álvaro, Hasse Eklund och Jesper Jansson kom till och det osannolika inträffade. Miraklet i Milano men San Siro-Svens straffräddning ordnade biljetten till UEFA Champions League. Väl där blev det poäng mot alla motståndarna och en ansenlig mängd pengar i ladorna.

Lägg därtill att det nästan blev guld igen. I sista Allsvenska matchen säkrade HIF stora silvret vilket innebär att det blir fortsatt spel i Europa.

Det blev tre omgångar i UEFA-cupen 2001, efter att ha gnetat sig vidare mot finska MyPa och norska ODD Grenland gjorde HIF en kanonmatch mot överraskningslaget Ipswich Town i England. Matchen slutade 0-0 fast HIF hade många bra chanser och borde ha vunnit matchen. I returen blev det rullgardinen ner efter en förlust med 3-1, HIF ledde dock med 1-0 i halvtid. Allsvenskan blev också en flopp, efter att ha varit storfavoriter under hela året kunde laget endast mäkta med en femte plats. Nanne Bergstrand fick inte förlängt förtroende och efter en snabb affär tog guldtränaren med Hammarby IF Sören Cratz över vid rodret.

Under försäsongen 2002 sprang HIF mer eller mindre över allt motstånd, men fick en mardrömsstart när de mötte Landskrona BoIS i seriepremiären på Landskrona IP. Landskrona vann med hela 6-2! HIF spelade i UEFA Intertoto Cupen under sommaren 2002 men med tungt matchande och många skador i laget åkte HIF ur cupen redan i andra omgången mot FC Synot från Tjeckien. HIF förlorade med 4-0 i Tjeckien, returen slutade 2-0 till HIF. Det skall tilläggas att HIF hade chanser att vinna matchen med tvåsiffrigt.

2002 var ett turbulent år för HIF, för andra året i rad bröt klubben cheftränarens kontrakt. Sören Cratz fick gå efter drygt nio månader i klubben, TipsElit-ansvarige Peter Swärdh tog över resten av säsongen och lyckades få lugn i truppen – det hela slutade med en acceptabel fjärde plats i Allsvenskan.

Från 2003 till 2007 har det varit ett pendlande mellan en fjärde och tiondeplats i tabellen. HIF tog dock chansen att komma ut till Europa genom Svenska Cupen när Gefle IF besegrades 2006. Europaäventyret blev succéartat och den störste internationella framgången inom svensk fotboll på väldigt många år.

Under åren 2003-2007 hände det väldigt mycket inom klubben trots de uteblivna sportsliga framgångarna. 2003 var klubben mycket nära konkurs efter några års för stor kostym, den gamla styrelsen byttes ut och ett sparprogram upprättades. 59 miljoner i skulder hade klubben och ingen trodde på att HIF skulle reda ut det. Det tog inte lång tid innan man såg ett ljus i tunneln. Mot alla odds var stora delar av skulden borta efter några år. Ökade publik- sponsorintäkter var en del och är en långsiktig väg för en trygg ekonomi, men även några lyckosamma spelaraffärer hjälpte till.

2006 blev historiskt, det som ingen trodde tidigare blev verklighet. Sverige störste genom tiderna – Henrik Larsson – valde att återvända till Sverige och HIF efter 13 år i Europa. Samtidigt återvände Stuart Baxter till svensk fotboll och som tränare för HIF. Succén var nästan fullkomlig under hösten då laget vann Svenska Cupen samt avancerade i tabellen och utmanade om guldet med två omgångar kvar. Det slutade dock med en fjärdeplats och Royal League Spel. HIF fortsatte framgångarna i Royal League, men åkte ut i semifinal mot dåvarande nordiska dominanterna FC Köpenhamn.

Hösten 2007 var HIF ute i Europa igen. I UEFA-cupens kvalomgångar slog man först ut estländska Trans Narva med 9-0 totalt och sedan irländska Drogheda med totalt 4-1. I första omgången i huvudturneringen ställdes man mot SC Heerenveen. Första matchen i Holland förlorade HIF med 5-3 fast med flaggan i topp. I returen på Olympia hade man allt att vinna och gick fullt ut vilket ledde till utklassningssiffrorna 5-1 till HIF vilket betydde att man var klara för gruppspelet. Första matchen mot Panionios slutade 1-1. Andra matchen tog plats på Ali Sami Yen-stadion i Istanbul, en arena som många Europeiska storklubbar haft problem att vinna på. Galatasaray stod för motståndet i en match som kommer bli ihågkommen länge. HIF vann med 3-2 efter en fantastisk prestation. När man sedan slog Austria Wien på Olympia med 3-0 var avancemanget till 16-delsfinalen och den bästa svenska prestationen i Europa sedan HIF själva var med i Champions League 2000 ett faktum. Man tog även ledningen i Frankrike mot Bordeaux i sista gruppspelsmatchen men fick tidigt i matchen spela med 10 man och HIF förlorade med 1-2 och det innebar att man slutade 2:a i gruppen. PSV Eindhoven blev utfallet av lottningen för 16-delsfinalen. PSV som kom efter att ha blivit 3:a i sin grupp i Champions League skulle bli för svårt för HIF men man var bra med i båda matcherna som slutade båda med förlust 0-2 i Holland, första målet av en erkänd filmning som blev straff och 1-2 i Helsingborg februari 2008. Äventyret var över för denna gången men Helsingborgs IF hade skapat ett stort eko ut i Europa.

Efter att 2008 slutat 4:a i Allsvenskan var man åter kvalificerad till den nya Europa-ligan som kvalet börjar 2 Juli 2009.

Under 2000-talet har inte mindre än sex tränare styrt HIF. Nanne Bergstrand, Sören Cratz, Peter Swärdh, Hans Eklund, Stuart Baxter och Bo Nilsson.




19001920193019401950196019701980199020002010






2010


2010 och 2011 är historiskt två av HIF:s bästa säsonger. Ja, om man skall titta på resultaten och poängtilldelning, dessutom har HIF vunnit fyra titlar under samma tid. HIF ledde Allsvenskan i hela 20 omgångar 2010, men föll på målsnöret. Inte för att man tappade, utan för att Malmö FF var ruggigt starka under hösten. HIF kom tvåa med hela 65 poäng (2 poäng efter Malmö FF) och i de flesta fallen vinner man Allsvenskan med 65 poäng utan konkurrens.

Det blev ändå en tröst veckan efter Allsvenskans slut. HIF åkte till Söderstadion i Stockholm och mötte Hammarby IF i finalen av Svenska Cupen. Det blev vinst med 1-0 efter en total dominans matchen igenom, Rasmus Jönsson blev stor hjälte med det sena målet. Cupsegern firades mitt i natten på Knutpunkten av flera tusen fans när HIF anlände med tåget.

Två veckor före den allsvenska starten 2011 fick HIF revansch på Malmö FF och visade vilket lag som var bäst i Skåne. HIF vann Supercupen med 2-1. Det blev startskottet för 2011 som fortsatte i samma spår som 2010. HIF låg i etta från omgång fem och behöll positionen året ur och veckan efter tog HIF hem även Svenska Cupentiteln. En historisk händelse i så väl klubben som i Sverige att ett lag tog hem alla tre titlarna.

Anmärkningsvärt för säsongerna 2010 och 2011 är att HIF var nederlagstippade först för att Henrik Larsson slutade inför 2010 och inför 2011 förlängde HIF inte med Marcus Lantz. Det var inte många som trodde på HIF varken inför 2010 eller inför 2011.

Extra anmärkningsvärt för 2011 är att HIF sålde Joel Ekstrand inför säsongen och mitt under sommartransfern såldes även Marcus Nilsson, Alexander Gerndt och Rasmus Jönsson. Samtliga spelare tunga brickor i HIF-truppen. Men för HIF:s del påverkades inte spelet trots den förlorade landslagsmeriterade kvartetten. Många menade på att HIF sålde guldet under sommaren. I själva verket tryggade HIF framtiden och tog ändå hand om guldet, ja trippeln. Kritikerna fick äta upp sina kritiska åsikter när HIF gjorde allt rätt 2011.

2012 inleddes med att vinna Supercupen på Olympia. 2-0 mot AIK gav femte titeln i rad för HIF. En bedrift som inget annat allsvenskt lag tidigare mäktat med. Den fina starten var dock falsk marknadsföring för vad som skulle komma under våren. Resultaten gick inte alls HIF:s väg och efter våren avgick Conny Karlsson efter att HIF brutit med den assisterande tränaren Per-Ola Ljung. Guldtränaren från -99, Åge Hareide, tog över under sommaren och ledde laget till ett hopp om toppstrid, men samtidigt som HIF kvalade till Champions League tog kraften slut i Allsvenskan. HIF misslyckades också att ta sig in i gruppspelet trots två bra matcher mot Celtic.

Det blev Europa Leaguegruppspel istället där HIF skakade sina motståndare rejält. Tyvärr var marginalerna inte på HIF:s sida och flera avgörande domslut grusade drömmarna att gå vidare från gruppen. Det blev fyra poäng och HIF hamnade trea i gruppen efter Hannover och Levante.




19001920193019401950196019701980199020002010




NYHETER

Lumala Abdu: ”Måste jobba hårt för laget och fansen”

2017-08-17 13:59

HIF:s senaste nyförvärv Lumala Abdu berättar om hur det känns…

LÄS MER

Information om Surprise Ralanis skada

2017-08-17 11:55

Under måndagens match mot IK Frej Täby byttes HIF:s Bradley…

LÄS MER

U19: Förlust i DM-semin

2017-08-17 11:40

HIF:s U19-lag föll i gårdagens semifinal i JDM mot Trelleborgs…

LÄS MER

U17: 4-4 mot Halmstad

2017-08-17 10:50

U17-laget spelade under onsdagen 4-4 hemma mot Halmstads BK. HIF:s…

LÄS MER

U19: Inför HIF-TFF (DM-semi)

2017-08-15 22:41

Imorgon onsdag avgörs vilket lag som tar sig vidare till…

LÄS MER

U17: Inför HIF-Halmstads BK

2017-08-15 22:35

Imorgon onsdag väntar ny match för HIF i U17-allsvenskan då…

LÄS MER

...
...
...
...
...
...
...
...
...
...
...